lördag 19 augusti 2017

Meteorithalvan

Jag vågade mig på ett halvmarathon idag. Har nog funderat på det under sommaren, men int tagit det så allvarligt. Tiden blev 1:52:09. Nöjd? Njaa, jag jämför mig ju alltid med mina pre-preggo tider. 

Jag började försöka följa programmet ur Szalkais bok för ca 6 veckor sen. Jag måsta dock begränsa det till 3-4 pass per vecka och då sambon var på resa så blev det endast en spring-vagns-jogg. Problemet blev ju att fast sambon var hemma kunde jag inte klämma in intervaller, långpass, tröskelpass osv. under några dagar. Jag valde ut nåt jag tyckte såg bra ut och så sprang jag. 

Dessutom har jag haft chansen att hänga med på två stycken längre cykelpass de sista veckorna. Ett 100km och så 130km. Efter det har jag nästan börjat tro på att jag kan cykla 180km på en aluminium cykel...

De sista två veckorna gick det inte alls bra med löpningen. Jag måsta spring uppladdningspassen - korta intervaller - med springvagnen. Men då jag vaknade i morse bestämd jag mig ändå för att köra.

Jag hade inte någon riktig svacka nånstans. Medelhastigheten enligt min klocka 5:21. Vissa kilometrar hade gått i 5:30 fart. Det var åtminstone onödigt. De sista två kilometrarna spurtade jag i strax under 5 fart. Så det fanns ju krafter kvar.

Känslan då jag såg målet och inte behövde springa ett varv till -som vissa gjorde- ... Just då var det bara skönt att det började regna.


tisdag 13 juni 2017

En bra träningsvecka

Förra veckan blev en bra träningsvecka. Inte bara för att jag hade möjlighet att träna, utan för att det känns som om kroppen äntligen börjar svara på träningen. Hittills har jag klarat av att träna 2-3 dagar och så har jag varit slut. Nu blev hela veckan ganska effektiv.

Må: Fartuthållighet i skidkspåret, 1h
Ti: MammaBootCamp träning 30min, annars vila
Ons: Hankmoloppet, Hård löpning, terräng, 11km. Medelpuls 193
To: vila
Fre: gym (det regna hela dagen)¨
Lö: löpning (planerat långpass, men blev bara 1h) + 1h MTB
Sö: 1h löpning

Jag vågade mig på Hankmoloppet. Det går ju genom skog och över kalhyggen till största del (ifall det skulle behövas nåt busk besök). Men jag klarade mig bra. Slutade dricka 2h före. Hade knappt sovit de senaste två nätterna så jag bestämde mig ett par timmar före att åka. Jag fick chansen att sova 30min på eftermiddagen.

Det vär värmebölja, ingen vind. Tiden blev 58:39. År 2013 var tiden 52:11. (de andra åren har jag sprungit mellan 53-56min). Så jag har nog en bit kvar förrän jag är i form.

Nu kommer jag att missa tre intressanta lopp då jag inte har nån barnvakt. Måste kolla på lopp juli. Det är ju bäst att fortsätta nu då jag börjat våga mig ut.

Halvmarathonet över Söderfjärden intresserar 19. augusti. Men då måste jag nog få till lite mera löpning. Denna vecka har jag möjlighet till ett eget löppass. Med springvagnen slipper jag ut förstås, men det är långt ifrån samma sak.

Bilderna från Hankmoloppet kunde jag inte kopiera hit. Jag såg mer död en levande ut...

torsdag 1 juni 2017

Första löpningen med skyhög puls på väldigt länge

Jag bestämde mig dagen före. Jag trotsade mig själv och for på en deltävling i Korsholmslöparen. Solfslingan. 6km i Solfskidspår. 2 varv runt den backigaste delen. Jag intygade mig själv om att det blir en fartuthållighetsträning, inte max träning.

Det är ganska jämt 4 år sen jag tävlat (1 år mykoplasma, sen gravid och sen bebisvardag)

Jag hade studsbollar i magen hela dagen. Jag försökte äta och dricka ordentligt. Jag kom ihåg att jag brukade måsta slut drick 1,5h före. Mest nervös var jag att jag plötsligt skulle måsta gör nr 1 eller, hemska saker, nr 2. Bäckenbotten blir ju inte direkt starkare av en förlossning..

Startskottet gick. Alla sprang iväg. Jag sprang i passlig fart. Först efter ett par kilometer såg jag att klockan inte var på. Suck. Efter första varvet vill jag gärna vara i mål, men min envishet fick mig att fortsätta.

I mål över 4min långsammare än 2013. Enligt min klocka (på resten av sträckan) sprang jag i snitt 5:28min/km. I mål på 30min44sek. medelpuls 188, max 195. Min maxpuls var förr ca 210-213, undrar just hur mycket den sjunkit? Det var tungt, tungt, men kontrollerbart. Jag ser fram emot nästa lopp.


onsdag 29 mars 2017

Håller kanske på och vakna

En liten sammandrag om mamma vardagen just nu.

Lillkillen är 1,5 år och jag tror att jag håller på och vaknar till liv. Det går inte att beskriva den här tiden med ord. Underbart, Svårt, Härligt, Tungt är några ord. Men sammanfattningsvis skulle jag naturligtvis aldrig byta bort den här tiden.

27.2.17 meddelade lillkillen att nu är det dags att bara sova en gång dagtid. Just så enkelt var det. Jag kände nog press utifrån tidigare att han skulle bara borda sov en gång, jag blev också påverkad. Jag testade faktiskt ett par gånger att ha honom att sova bara en gång. Det ledde naturligtvis till katastrof och övertrötthet och en massa gråt, då han inte var redo. Lita på er själv mammor! Man vet nog bäst själv hur ens eget barn funkar. Man behöver inte och skall inte vara som alla andra.

Efter att han börjat bara sova en gång så har vi fått så mycket bättre rutin på dagen. Vi hinner också göra nåt, åka nånstans, träna. Nu ännu går vi ut och leka bara på eftermiddagen. Småningom då det krävs mindre påbyltning av kläder kommer vi säkert att gå ut förmiddag också. Men nu försöker jag få nåt vettigt gjort på förmiddagen, på lillkillens villlkor förstås. Men han kan redan vara med och dammsuga, städa. Jag tror jag kommer att tvätt fönstren med honom också. Han tycker bara att allt är kul och vill försöka själv.Vi äter lunch halv elva redan och halv tolv ska han sov, då är han jätte trött. Så det är ju inte mycket tid på förmiddagen då vi stiger upp typ 7,30.

Det betyder att jag har lite mindre jag skall hinna med då han sover 1-2h där mitt på dagen. så jag hinner kanske läsa lite tidning och koppla av.

Efter mellanmålet går vi ut och leker. För det mesta sitter han en stund i springkärran först. Jag har alltså möjlighet att springa en kort runda. Sen är han nöjd att leka i gyttjan på gården. Och jag har möjlighet att kör lite styrketräning - om jag orkar. Men  möjligheten finns, det är huvudsaken!!

Middag halv fem, kvällsmål halv sju och i säng halv åtta. Och förhoppningsvis - som nu- kan jag stiga upp halv nio och få lite egen tid. Den här egna tiden är så värdefull så jag stiger upp fast jag behöver sova. Av någon orsak behöver jag få sjunk ned i soffan och göra ingenting. Natten blir ändå som den blir. 

Han ammar ännu och vaknar rätt ofta. Jag har ingen koll längre på hur ofta då jag bara är halvvaken. Han sover för det mesta bredvid/på mig fast hans säng står intill vår. Då han ska amma klappar han mig på bröstkorgen och jag bara rullar runt till passlig ställning.

Träningen då?!
Den viktiga träningen. Då sambon är hemma tränar jag nästan varje dag. Jag brukar orka 3-4 dagar på raken och sen måste jag vila. Han hade semester nästan hela februari, så det blev den bästa träningsmånaden hittills Hela 23,5h på 28 dagar. Då sambon är borta har det nog varit svårt hittills. Men ju varmare det blir, desto mer energi får jag nu. Den senaste veckan har jag gjort någonting varje dag då vi varit ute. Vet dock inte om man får räkna 5 min styrka som träning. Det kallas kanske vardagsträning.  Det kan vara ca 5 knäböj och så måste jag hjälpa lillkillen med nåt, sen gör jag lite till och så ska han lyftas upp igen och så orkar jag snart int försöka mer ens.

nej, jag sprang inte då jag tog kortet. Jag lade
bara fram foten. Det stör mig då det ser ut  som
om jag landar på hälen. Förhoppningsvis landar jag
på hela foten då jag springer.

onsdag 25 januari 2017

Lättare steg

Årets första jogg. Meddetsamma går vagnpromenaderna med lättare steg. Det känns liksom lättare i kroppen. Året har hittills varit flunssigt. Lillkillen har egentligen varit halv slarvig sen jul och nu i helgen hade han riktigt ordentligt med feber och hosta. 

Mammahjärtat brister när ens bebis är sjuk. Slapp och slö som en trasa blev han. Varken sov eller var vaken. Som tur var sambon hemma första dygnet, sen blev det att klara sig själv när han åkte på jobb. 

Vi var faktiskt en sväng till akuten också på lördag kväll. En familjemedlem som jobbar på sjukhuset sa att "det är nog bättre att åka dit en gång för mycket!" så för att säkerställa att lungorna var i skick åkte vi dit. Jag bävade för timmar av väntan. Ingen kö alls. Vi fick gå direkt via reception till läkaren. Är så nöjd med servicen. Killens lungor i skick så vi åkte hem. Rädslan för lunginflammation grundar sig i att min astma utbröt av lunginflammation då jag var liten..

Åter till löpningen. 

Bäddade in Birk i Thule vagnen och tog på mina nya Salming löpskor. 8x4min / 1min gång blev saldot idag. Supernöjd med mina Salming distance!

Mina lätta steg beror också på att min höft äntligen är i skick!!!!!!! (peppar,peppar). Sedan september 2013 har den krånglat. Det går inte att beskriva vilken lättnad. Samtidigt kan jag inte fatta att det ska vara så svårt för utbildade människor att hitta felet!

Det var en muskel i höften. vet int vad den heter, typ stora höftböjar muskeln, som lagt av. Den jobbade inte alls. Vilket ledde till att "lilla höftböjar muskeln" drog hela lasset. Det är ju den jag har masserat, foamrollat och hållit på med också då den varit spänd som en stålfjäder. Den ska ju bara hjälpa till, inte lyfta hela benet.

Muskeln som var inaktiv, går från ryggraden och kommer ut på framsidan ovanför/på insidan av höftbenet, men den kommer också ut på ryggsidan. Där har jag också haft sjukt. Tänk vad jag har lagt ut pengar på att hitta felet. Sist och slutligen var det Åke (åkes fyss och gym) som kom på var felet var. Det var dock han jag gick för regelbundet hela första vintern också, då det inte blev nå bättre. 

tisdag 3 januari 2017

Nytt år, nya möjligheter

Jag brukar inte ge nyårslöften, har aldrig gjort det egentligen. Men just nu har jag några tankar om 2017.

Jag ska försöka
- vara tacksam varje dag för det jag har. För lillkillen, för sambon, för möjligheten att vara hemma och njuta av vårdledigheten. Och för hälsan.
- koncentrera mig på det som är möjligt. Det finns många äventyr och resor jag skulle vilja göra som jag inte har möjlighet till just nu. Men små vardagliga äventyr borda lyckas.
-förbättra grundkonditionen. Detta borda vara möjligt om jag gör lite varje dag. Mot våren blir det här lättare också.
-försöka träna lite varje dag. 10min räcker. Hit hör också rörlighet och meditation.

År 2016 har varit omvälvande. Det har gått så jädrans fort. Samtidigt som varje dag och varje minut har tagit så länge ibland. Jag har aldirg varit så trött och sovit så litet som detta år. Jag har hållit fast vid amningen fast jag sett dubbelt ibland av trötthet. Så viktig tycker jag amningen är för lillkillen. 

-Där i november 2015- januari, februari 2016, var jag nära att gå under. En prematur bebis som endast sov upprätt i min famn, en sambo som ofta var bortrest och en hund att motionera och temperaturer för det mesta under -10 grader tänkte bli för mycket. Jag får leva med att det var kanske denna "burn out" som gjorde att jag inte såg några tecken på vad som skulle ske med Ida.

-15.01.16 var det plötsligt dags ta avsked av min älskade hund Ida. Utan förvarning? en fredag kväll var det dags. Jag är så tacksam att allt gick så pass fort, att sambon var hemma med bebisen, att veterinären jag knackade på hos var hemma. Men jag har fortfarande inte sörjt färdigt. Det finns ingen tid. Det är fullt upp och därför rinner tårarna igen nu då jag skriver.

-Men det finns ju också massor av positivt. Första året i lillkillens liv är ju speciellt. Jag har fått glädjas varje dag av hans framsteg, av hans utveckling och av hans upptäckarglädje.