Lättare steg

Årets första jogg. Meddetsamma går vagnpromenaderna med lättare steg. Det känns liksom lättare i kroppen. Året har hittills varit flunssigt. Lillkillen har egentligen varit halv slarvig sen jul och nu i helgen hade han riktigt ordentligt med feber och hosta. 

Mammahjärtat brister när ens bebis är sjuk. Slapp och slö som en trasa blev han. Varken sov eller var vaken. Som tur var sambon hemma första dygnet, sen blev det att klara sig själv när han åkte på jobb. 

Vi var faktiskt en sväng till akuten också på lördag kväll. En familjemedlem som jobbar på sjukhuset sa att "det är nog bättre att åka dit en gång för mycket!" så för att säkerställa att lungorna var i skick åkte vi dit. Jag bävade för timmar av väntan. Ingen kö alls. Vi fick gå direkt via reception till läkaren. Är så nöjd med servicen. Killens lungor i skick så vi åkte hem. Rädslan för lunginflammation grundar sig i att min astma utbröt av lunginflammation då jag var liten..

Åter till löpningen. 

Bäddade in Birk i Thule vagnen och tog på mina nya Salming löpskor. 8x4min / 1min gång blev saldot idag. Supernöjd med mina Salming distance!

Mina lätta steg beror också på att min höft äntligen är i skick!!!!!!! (peppar,peppar). Sedan september 2013 har den krånglat. Det går inte att beskriva vilken lättnad. Samtidigt kan jag inte fatta att det ska vara så svårt för utbildade människor att hitta felet!

Det var en muskel i höften. vet int vad den heter, typ stora höftböjar muskeln, som lagt av. Den jobbade inte alls. Vilket ledde till att "lilla höftböjar muskeln" drog hela lasset. Det är ju den jag har masserat, foamrollat och hållit på med också då den varit spänd som en stålfjäder. Den ska ju bara hjälpa till, inte lyfta hela benet.

Muskeln som var inaktiv, går från ryggraden och kommer ut på framsidan ovanför/på insidan av höftbenet, men den kommer också ut på ryggsidan. Där har jag också haft sjukt. Tänk vad jag har lagt ut pengar på att hitta felet. Sist och slutligen var det Åke (åkes fyss och gym) som kom på var felet var. Det var dock han jag gick för regelbundet hela första vintern också, då det inte blev nå bättre. 

Nytt år, nya möjligheter

Jag brukar inte ge nyårslöften, har aldrig gjort det egentligen. Men just nu har jag några tankar om 2017.

Jag ska försöka

- vara tacksam varje dag för det jag har. För lillkillen, för sambon, för möjligheten att vara hemma och njuta av vårdledigheten. Och för hälsan.

- koncentrera mig på det som är möjligt. Det finns många äventyr och resor jag skulle vilja göra som jag inte har möjlighet till just nu. Men små vardagliga äventyr borda lyckas.

-förbättra grundkonditionen. Detta borda vara möjligt om jag gör lite varje dag. Mot våren blir det här lättare också.

-försöka träna lite varje dag. 10min räcker. Hit hör också rörlighet och meditation.

År 2016 har varit omvälvande. Det har gått så jädrans fort. Samtidigt som varje dag och varje minut har tagit så länge ibland. Jag har aldirg varit så trött och sovit så litet som detta år. Jag har hållit fast vid amningen fast jag sett dubbelt ibland av trötthet. Så viktig tycker jag amningen är för lillkillen. 

-Där i november 2015- januari, februari 2016, var jag nära att gå under. En prematur bebis som endast sov upprätt i min famn, en sambo som ofta var bortrest och en hund att motionera och temperaturer för det mesta under -10 grader tänkte bli för mycket. Jag får leva med att det var kanske denna "burn out" som gjorde att jag inte såg några tecken på vad som skulle ske med Ida.

-15.01.16 var det plötsligt dags ta avsked av min älskade hund Ida. Utan förvarning? en fredag kväll var det dags. Jag är så tacksam att allt gick så pass fort, att sambon var hemma med bebisen, att veterinären jag knackade på hos var hemma. Men jag har fortfarande inte sörjt färdigt. Det finns ingen tid. Det är fullt upp och därför rinner tårarna igen nu då jag skriver.

-Men det finns ju också massor av positivt. Första året i lillkillens liv är ju speciellt. Jag har fått glädjas varje dag av hans framsteg, av hans utveckling och av hans upptäckarglädje.