Nytt år, nya möjligheter

Jag brukar inte ge nyårslöften, har aldrig gjort det egentligen. Men just nu har jag några tankar om 2017.

Jag ska försöka

- vara tacksam varje dag för det jag har. För lillkillen, för sambon, för möjligheten att vara hemma och njuta av vårdledigheten. Och för hälsan.

- koncentrera mig på det som är möjligt. Det finns många äventyr och resor jag skulle vilja göra som jag inte har möjlighet till just nu. Men små vardagliga äventyr borda lyckas.

-förbättra grundkonditionen. Detta borda vara möjligt om jag gör lite varje dag. Mot våren blir det här lättare också.

-försöka träna lite varje dag. 10min räcker. Hit hör också rörlighet och meditation.

År 2016 har varit omvälvande. Det har gått så jädrans fort. Samtidigt som varje dag och varje minut har tagit så länge ibland. Jag har aldirg varit så trött och sovit så litet som detta år. Jag har hållit fast vid amningen fast jag sett dubbelt ibland av trötthet. Så viktig tycker jag amningen är för lillkillen. 

-Där i november 2015- januari, februari 2016, var jag nära att gå under. En prematur bebis som endast sov upprätt i min famn, en sambo som ofta var bortrest och en hund att motionera och temperaturer för det mesta under -10 grader tänkte bli för mycket. Jag får leva med att det var kanske denna "burn out" som gjorde att jag inte såg några tecken på vad som skulle ske med Ida.

-15.01.16 var det plötsligt dags ta avsked av min älskade hund Ida. Utan förvarning? en fredag kväll var det dags. Jag är så tacksam att allt gick så pass fort, att sambon var hemma med bebisen, att veterinären jag knackade på hos var hemma. Men jag har fortfarande inte sörjt färdigt. Det finns ingen tid. Det är fullt upp och därför rinner tårarna igen nu då jag skriver.

-Men det finns ju också massor av positivt. Första året i lillkillens liv är ju speciellt. Jag har fått glädjas varje dag av hans framsteg, av hans utveckling och av hans upptäckarglädje.