måndag 16 juli 2012

Race report

Korta versionen:
Sluttid: 04:06:44
Långa versionen:
Kvevlaxidrottsvänner ordnade hela resan och på fredag eftermiddag åkte bussen ned till Åbo. Övernattning på båten, tidig uppstigning och frukost buffet på hotellet.
Sen åkte vi till start området för att hämta ut nummerlapparna etc.


maraton marknad

En del av gruppen
Heidi och jag

Sen tillbaks till hotellet för en lätt lunch och vila. Jag hade ingen matlust tyvärr, men försökte tvinga i mig lite broiler. Rummen var förstås inte färdiga så vi fick byta om i hotellets bastu.

Vår start gick först 14.28 finsk tid, så vi hade massor av tid att vara nervösa.

Vi kom till start området (igen) i god tid. Nu var jag hungrig, så jag åt en smörgås och en energy bar.

Redo för start
Det fanns 5 startgrupper och de flesta av oss var i sista gruppen. Det var jättetrångt, ca 2000 personer/startgrupp. Då starten gick var det bara att ta sig sicksackande framåt.

Vaden hade jag förberett med tejpning, linnex, komression "calves" och värkmedicin. Placebo effekten av dessa var kanske allra viktigast.

Jag vågade inte ta ett ända löpsteg före start. Så jag visste egentligen inte hur vaden skulle funka. Men hade tagit beslutet att adrenalinet och förberedelserna skulle räcka ända in till mål.

Så här i efterhand så vet jag inte egentligen om det gjorde ont alls, eller om det gjorde lite ont. Strategin var att tänka på annat än vaden och det funkade!

De första 20km rullade på, benen var pigga ock krya. Gps:en krånglade lite, dvs. den hade stängts av i tumultet och trängseln efter 2h löpning.  Jag sprang utan den i nästan en timme förrän jag fattade att kolla om den var på. Sammanlagt under loppet sprang jag om över 200 st.
Detta ledde förstås till att man sicksackade hela tiden och fick parera så man inte sprang över folk.

Kommer inte ihåg i vilket skede benen vägrade rulla i nedförsbacke, typ vid 30km kanske. Folk säger ju också att ett marathon börjar först vid 30 km.

Mellantiderna visar också att efter 25km börjar farten bli lite långsammare.

Vid 39km händer nåt med ena tånageln, så jag hade lust att börja krypa fram men bet ihop och fortsatte. Att bryta med 3km kvar var ju otänkbart.

Då man sprang in på stadion hade man 2 möjligheter:
till höger för att springa 40,075m (samma sträcka som OS marathon 1912)
till vänster för att springa hela marathon sträckan 42,195m

I mitt huvud fanns inget alternativ, om jag så skulle krypa i mål. Till vänster och ut ur stadion igen. Och i mål kom jag, orkade ta ut stegen de 200 sista metrarna.

Mousserande vin, medalj och njutning.

Sen plötsligt var benen som ett par träpinnar och jag visste inte ens hur jag skulle komma mig till bussen.

Efter att jag legat i nån typ av koma i badkaret en  låång stund, så tog jag mig samman med ett vinglas och vi for ut på sen middag.
Mimmi och Heidi
Bussen for till båten 06.00 det blev inte mycket återhämtning den natten. Men sov största delen av söndagen på båten istället.

Hemma kl 00.30 på natten till måndagen. Bussen stannade ca 200m från radhuset. Men de metrarna var nog tyngsta på hela resan.. Det gick inte att gå framåt, inte ens sidledes. De slutade med att jag backade hem..

Idag känns det bättre, var till massören imorse och benen är trötta men ok. Heidi påstod att nästa marathon e så mycket lättare.. Det tror jag också.


4 kommentarer:

  1. Så kul ti läs fast ja va me själv! :)

    SvaraRadera
  2. Hyvä Eva, onnea hienosta suorituksesta ja ajasta!! :)

    SvaraRadera