Idag såg jag första tecknet på att våren snart är här. Solen bländade mig! Jag hoppas så att våren skall bli lättare än den här vintern och hösten har varit.
Ingen träning att tala om. jag har skidat en gång, småjoggat sammanlagt, kanske, 8 ggr. I februari, kanske. Hoppas jag. Jag har tid att skriva lite nu för lillkillen sitter i sjalen på min mage och halvsover. Jag sitter inte vid ett bord och skriver. Jag står vid diskbänken så han är nöjd.
Lillkillen blev förkyld strax efter jul. Vi tillbringade ett dygn på sjukhus. Det blev inget värre som tur är. Pappa, M, var dock så sjuk som bara en karl kan bli..
Förra fredagen. 15.1. var det plötsligt dags för min hund, Ida, att lämna oss. Hur sorligt det än är så är jag glad att M var hemma och att jag fick tag i en veterinär meddetsamma. Ida var gammal, så det skulle hända förr eller senare. På fredag kväll råkade hon i shock. Orsaken får jag aldrig veta. Puls 180 och slemhinnorna blev kallare och kallare. Det tog inte länge för veterinären att säga att det är nog dags nu..
Veterinären sa några kloka ord. Att när hunden inte tittar på dig längre, utan tittar förbi dig. Då är det dags.
Naturligtvis har jag också hamnat i sockerträsket. Nu när Ida inte finns länge så är det inget måste att gå ut heller. Utan frisk luft så blir allt ännu jobbigare. Men i februari skall jag skärpa mig. Lillkillen behöver också frisk luft.
så ledsamt att Ida har vandrat till de sälla jaktmarkerna. Stor kram till dig
SvaraRadera